Jonas säsongar igen
Bild
VISSA människor både finns och inte finns på samma gång. Min barndomskompis Jonas tillhör denna skara. Vi är födda samma år fast på olika platser, Jonas i storstan Göteborg och jag på landet i Gräfsnäs. Jonas familj hade sitt fritidshus ett par hundra meter från mitt barndomshem och vi tillbringade somrar och helger tillsammans från tiden då vi lärde oss gå till sent på kvällen den 3 mars 2007 då våra vägar skildes.
Vi gjorde allt tillsammans. Under barndomen lekte vi dagarna i ända. Det spelades fotboll, byggdes lådbilar, cyklades cross i skogen på enväxlade damcyklar och sköts med luftgevär. När vi blev äldre vindsurfade vi så fort det blåste, gick på konserter, diskuterade tjejer men var framför allt varandras förtrogna i alla lägen.
Jonas och jag var helt enkelt bästisar, men han hade en likadan kompis till. Om jag var bästisen på landet, var Klas bästa kompisen hemma i stan. Klas och jag träffades då och då under barndomen och under ungdomsåren lärde vi känna varandra ordentligt och en trojka med djupa band bildades. Både Jonas och Klas hör till den där typen av kompisar det helt enkelt inte går att tappa bort. För även om vi inte sågs under långa perioder under 90-talet var startsträckan obefintlig när vi väl träffades. Vi tog helt enkelt upp tråden där vi senast slutat även om det gått något år.
En skillnad mellan Jonas och mig var fjällen och skidåkningen. Årtioenden före han själv föddes började familjen tillbringa mycket tid i Vålådalen. Med den bakgrunden är det inte konstigt att Jonas växte upp till att bli en hängiven skidentusiast. Själv åkte jag bara skidor då och då och kom aldrig i närheten av Jonas passion för allt man kan företa sig på vitt underlag.
Jonas skidintresse förde honom till olika skidorter där han ”säsongade”. Åtskilliga vintrar tillbringades i St Anton och Hemsedal om vintrarna och andra säsongsjobb om somrarna. Denna period, dvs 90-talet, i Jonas liv sammanföll med den period i mitt liv då jag själv mestadels höll till i Thailand.
Under 2000-talet när jag flyttat tillbaka till Sverige och Jonas slutat säsonga och blivit bofast började han göra karriär inom den svenska branschen för alpin skidsport.
Någonstans runt 2003-2004 – jag minns inte exakt – fick Jonas en cancerdiagnos. När han ringde och berättade för mig blev jag mer rädd än jag tror han själv var. Arbetsmyran i honom fick honom att fortsätta som vanligt. Samtidigt som han drev en av Sveriges största skidbutiker åkte han på regelbundna cellgiftsbehandlingar.
Ett av Jonas starkaste karaktärsdrag var att alltid blicka framåt och ta vara på möjligheterna. Ett exempel på detta är hur han mitt under den intensiva behandlingen lät sig rekryteras till ett nytt ansvarsfullt jobb. När sjukdomen tvingat honom att bli rullstolsburen kunde han inte sluta prata om vilka möjligheter som fanns med t.ex. kälkskidåkning. Han valde helt enkelt att fokusera på möjligheterna snarare än problemen. Storheten i detta har jag förstått först långt senare.
Kampen mot sjukdomen böljade fram och tillbaka men den 3 mars 2007 kunde han inte kämpa emot längre. Tillsammans med hans sambo Jenny med familj, hans syster Evamaria och min sambo Wej vakade jag vid hans sida ända till den stund då han gled iväg utför de evigt puderbeströdda branter där den värmande vårvintersolen ständigt lyser.
Jonas skidkompisar och hans sambo Jenny hittade följande sommar en sten i Hemsedal som dom med stor möda baxade ner från fjället och transporterade till Alingsås. Stenen påminner om en fjälltopp med en ränna som löper utefter ena sidan. Med stenen från Hemsedal fick Jonas en egen fjälltopp med ränna att vila under.
Som barn hade Jonas en skidåkande smurf på sitt rum. Skidsmurfen har allt sedan gravstenen kom på plats haft sin plats i rännan på Jonas fjälltopp. Varje gång när jag besöker graven gläds jag av att se Skidsmurfen fara utför rännan. För mig har Skidsmurfen helt enkelt kommit att bli en symbol för min bortgångne kompis.
Efter vår långa cykeltur mellan Göteborg och Bangkok fortsatte Wej och jag att medvetet kasta oss utanför vår komfortzon i jakt på nya utmaningar. Av en händelse råkade jag se en annons om ett intressant jobb i Östersund, skickade iväg ansökan, kallades på intervju och fick det. Utan att egentligen vara en skidåkare bestämde vi oss bara sådär för att flytta 80 mil norrut.
Hur knasigt är egentligen det? Hade man frågat Jonas hade han svarat: Flytta!!!!
Inte bara för skidåkningens skull utanför möjligheten att testa något nytt.
Jag tror därför att Jonas nu sitter på sin fjälltopp och nickar jakande åt beslutet att dra till Jämtland, köpa skidor och MTB och ägna en stor del av den lediga tiden åt aktiviteter i fjällen.
Jonas och jag åkte sällan skidor tillsammans. Jag säsongade aldrig, följde honom aldrig till Vålådalen och han besökte heller aldrig Thailand som var min passion på samma sätt som skidåkningen var hans. När jag under julledigheten var i västsverige på besök slog det mig plötsligt att det är dags att ta ifatt det vi missat. Jag körde därför ut till Alingsås där Jonas vilar och frågade om han var sugen på lite skidåkning. Jag låter er inte ens gissa vad han svarade!
För er som undrar varför Skidsmurfen just nu inte kvar är i rännan är svaret kort och gott.
Jonas säsongar igen. Och denna gång gör vi det ihop. I Jämtland……