Premiär i Vinterparken

Image

Östersund marknadsför sig själv som Vinterstaden och just vintertid händer det en hel del. Badhusparken nere vid Storsjön byter namn till Vinterparken och blir till centrum för allehanda aktiviteter. Man kan hyra skridskor, grilla korv på någon av alla grillar, åka hundspann, gå på turskidor mm. Den skottade skridskobanan “Medvinden” börjar  i Vinterparken och följer Frösöns södra strand.

Gott om folk i Vinterparken

Gott om folk i Vinterparken

 

Grillning i Vinterparken

Grillning i Vinterparken

Vi har varit i vinterparken förr men ännu inte i år. Igår blåste det och var uselt väder men i morse vaknade vi till -3 grader och strålande solsken. Med ryggsäcken laddad med ägg- och baconmackor, termos och apelsiner tog vi på våra skridskor och åkte iväg.  Det vackra vädret hade lockat ut fler än oss och det var nästan trångt den första biten ut på isen. Tyvärr var det dålig kvalitet på isytan den första kilometern så det gällde att åka försiktigt för att inte fastna i hål eller sprickor.

Här börjar äventyret

Här börjar äventyret

Efter Vallsundsbron fick vi fri blick mot Oviksfjällen som badade i solsken. Isen blev betydligt jämnare efter vi passerat bron och nu kunde vi åka på riktigt. Som tur var hade vi vinden in rätt från sidan så det var varken mot- eller medvind.

Med Oviksfjällen i bakgrunden

Med Oviksfjällen i bakgrunden

Det var gott om skrinnare ute på isen. En och annan snöskoter passerade och strax bredvid den uppskottade skridskobanan löpte skidspår.

Medvinden

Medvinden

Det gick fort att åka 10 km och snart var vi framme vid banans västliga ände. Lägligt nog blev bästa platsen i solen på ett av vindskydden precis ledigt när vi kom så vi blev sittandes ett tag.

Fikapaus i solskenet

Fikapaus i solskenet

Mackor, kaffe, varma koppen och så en obligatorisk apelsin inmundigades medan vi vände näsorna mot solen.

Självklart fick Skidsmurfen hänga med och även han ville ha en bit apelsin.

Självklart fick Skidsmurfen hänga med och även han ville ha en bit apelsin.

Hemresan gick nästan ännu fortare och när vi kom närmade oss Vinterparken fick vi se ett gäng som höll på att åka skidor dragna av kites. Både Skidsmurfen och jag är sugna på att testa detta vid första bästa tillfälle.

Kite-skidåkare mellan Frösön och stan

Kite-skidåkare mellan Frösön och stan

Åter i Vinterparken slog vi oss ned i ett par solstolar och njöt av vädret och tittade på folkvimlet. Det finns sämre sätt att tillbringa en söndagseftermiddag på.

Skidsmurfen och jag njuter av solskenet

Skidsmurfen och jag njuter av solskenet

 

Kartbild över dagens tur

Kartbild över dagens tur – det blev 2 mil totalt

Skidsmurfen firar 4/2

Image

Mitt projekt denna vinter är att lära mig åka längdskidor med skejtstil. Det har blivit ett antal rundor så här långt men fortfarande lyckas jag inte hålla ordning på armar och ben. Eftersom jag får åka ansträngt sakta för att lära mig göra rätt blir det inte mycket till träning.  Om mitt projekt är att lära mig åka skejt är Wejs utmaning att lära sig åka längd över huvudtaget.

Wej på Svartsjöarna

Wej på Svartsjöarna


I söndags var det dags för hennes premiär i år. Solen sken och temperaturen var strax under noll. Idealiska förhållanden, nästan som under vårvintern. Det blev en kortare runda i området runt Svartsjöarna sydväst om Östersund. Få men njutbara kilometrar som följdes upp med varm choklad och vispgrädde när vi kommit hem.

Fika i solsken

Fika med vänner i solsken

I torsdags gjorde Skidsmurfen och jag en tjänsteresa till huvudstaden för att lyssna på ett företag av en amerikansk forskarguru på videolänk och därefter lyssna på en lansering av ett nytt IT-verktyg för processtöd.

Skidsmurfen och jag på väg mot 4:e februarifirande

Skidsmurfen och jag på väg mot 4:e februarifirande

Konferensen var spännande och intressant rent yrkesmässigt, men höjdpunkten på dagen var faktiskt inte jobbrelaterad. Det var ju faktiskt även 4th of February….. dvs Jonas födelsedag. Hans syster Evamaria bjöd på middag och hade bakat samma chokladtårta som Jonas brukade önska sig på födelsedagen. Skidsmurfen och jag lät oss väl smaka.

Skidsmurfen tronar på tårtan under Jonas överinseende

Skidsmurfen tronar på tårtan under Jonas överinseende

Jonas säsongar igen

Image

VISSA människor både finns och inte finns på samma gång. Min barndomskompis Jonas tillhör denna skara. Vi är födda samma år fast på olika platser, Jonas i storstan Göteborg och jag på landet i Gräfsnäs. Jonas familj hade sitt fritidshus ett par hundra meter från mitt barndomshem och vi tillbringade somrar och helger tillsammans från tiden då vi lärde oss gå till sent på kvällen den 3 mars 2007 då våra vägar skildes.

Vi gjorde allt tillsammans. Under barndomen lekte vi dagarna i ända. Det spelades fotboll, byggdes lådbilar, cyklades cross i skogen på enväxlade damcyklar och sköts med luftgevär. När vi blev äldre vindsurfade vi så fort det blåste, gick på konserter, diskuterade tjejer men var framför allt varandras förtrogna i alla lägen.

Jonas ståendes i vår hall

Jonas ståendes i vår hall

Jonas och jag var helt enkelt bästisar, men han hade en likadan kompis till. Om jag var bästisen på landet, var Klas bästa kompisen hemma i stan. Klas och jag träffades då och då under barndomen och under ungdomsåren lärde vi känna varandra ordentligt och en trojka med djupa band bildades. Både Jonas och Klas hör till den där typen av kompisar det helt enkelt inte går att tappa bort. För även om vi inte sågs under långa perioder under 90-talet var startsträckan obefintlig när vi väl träffades. Vi tog helt enkelt upp tråden där vi senast slutat även om det gått något år.

Klas och Jonas på snöskor i Sälenfjällen i samband med en av våra återkommande grabbhelger.

Klas och Jonas på snöskor i Sälenfjällen i samband med en av våra återkommande grabbhelger.

En skillnad mellan Jonas och mig var fjällen och skidåkningen. Årtioenden före han själv föddes började familjen tillbringa mycket tid i Vålådalen. Med den bakgrunden är det inte konstigt att Jonas växte upp till att bli en hängiven skidentusiast. Själv åkte jag bara skidor då och då och kom aldrig i närheten av Jonas passion för allt man kan företa sig på vitt underlag.

Jonas skidintresse förde honom till olika skidorter där han ”säsongade”. Åtskilliga vintrar tillbringades i St Anton och Hemsedal om vintrarna och andra säsongsjobb om somrarna. Denna period, dvs 90-talet, i Jonas liv sammanföll med den period i mitt liv då jag själv mestadels höll till i Thailand.

Under 2000-talet när jag flyttat tillbaka till Sverige och Jonas slutat säsonga och blivit bofast började han göra karriär inom den svenska branschen för alpin skidsport.

Någonstans runt 2003-2004 – jag minns inte exakt – fick Jonas en cancerdiagnos. När han ringde och berättade för mig blev jag mer rädd än jag tror han själv var. Arbetsmyran i honom fick honom att fortsätta som vanligt. Samtidigt som han drev en av Sveriges största skidbutiker åkte han på regelbundna cellgiftsbehandlingar.

Jonas, Klas och jag diskuterar något under Jonas sista flytt.

Jonas, Klas och jag i diskussion i samband med flytt till ny lägenhet..

Ett av Jonas starkaste karaktärsdrag var att alltid blicka framåt och ta vara på möjligheterna. Ett exempel på detta är hur han mitt under den intensiva behandlingen lät sig rekryteras till ett nytt ansvarsfullt jobb. När sjukdomen tvingat honom att bli rullstolsburen kunde han inte sluta prata om vilka möjligheter som fanns med t.ex. kälkskidåkning. Han valde helt enkelt att fokusera på möjligheterna snarare än problemen. Storheten i detta har jag förstått först långt senare.

Kampen mot sjukdomen böljade fram och tillbaka men den 3 mars 2007 kunde han inte kämpa emot längre. Tillsammans med hans sambo Jenny med familj, hans syster Evamaria och min sambo Wej vakade jag vid hans sida ända till den stund då han gled iväg utför de evigt puderbeströdda branter där den värmande vårvintersolen ständigt lyser.

Jonas skidkompisar och hans sambo Jenny hittade följande sommar en sten i Hemsedal som dom med stor möda baxade ner från fjället och transporterade till Alingsås. Stenen påminner om en fjälltopp med en ränna som löper utefter ena sidan. Med stenen från Hemsedal fick Jonas en egen fjälltopp med ränna att vila under.

Jonas fjälltopp med ränna

Jonas fjälltopp med ränna

Som barn hade Jonas en skidåkande smurf på sitt rum. Skidsmurfen har allt sedan gravstenen kom på plats haft sin plats i rännan på Jonas fjälltopp. Varje gång när jag besöker graven gläds jag av att se Skidsmurfen fara utför rännan. För mig har Skidsmurfen helt enkelt kommit att bli en symbol för min bortgångne kompis.

Efter vår långa cykeltur mellan Göteborg och Bangkok fortsatte Wej och jag att medvetet kasta oss utanför vår komfortzon i jakt på nya utmaningar. Av en händelse råkade jag se en annons om ett intressant jobb i Östersund, skickade iväg ansökan, kallades på intervju och fick det. Utan att egentligen vara en skidåkare bestämde vi oss bara sådär för att flytta 80 mil norrut.
Hur knasigt är egentligen det?  Hade man frågat Jonas hade han svarat:  Flytta!!!!
Inte bara för skidåkningens skull utanför möjligheten att testa något nytt.

Jag tror därför att Jonas nu sitter på sin fjälltopp och nickar jakande åt beslutet att dra till Jämtland, köpa skidor och MTB och ägna en stor del av den lediga tiden åt aktiviteter i fjällen.

Jonas och jag åkte sällan skidor tillsammans. Jag säsongade aldrig, följde honom aldrig till Vålådalen och han besökte heller aldrig Thailand som var min passion på samma sätt som skidåkningen var hans. När jag under julledigheten var i västsverige på besök slog det mig plötsligt att det är dags att ta ifatt det vi missat. Jag körde därför ut till Alingsås där Jonas vilar och frågade om han var sugen på lite skidåkning. Jag låter er inte ens gissa vad han svarade!

För er som undrar varför Skidsmurfen just nu inte kvar är i rännan är svaret kort och gott.

Jonas säsongar igen. Och denna gång gör vi det ihop. I Jämtland……

Höstfjällstur

Image

Min syssling Greta är inte nödbedd när det handlar om friluftsaktiviteter. Hon har gjort all mellan att skida över Grönland och cykla med oss i Kina. Med tre barn och ett hektiskt yrkesliv kan det vara svårt att finna tid för äventyr. Under sensommaren tog vi oss dock samman och bestämde att helgen den 17-20 september var det tälttur på höstfjället i Jämtland som stod på programmet.

Barnen, som är 8, 10 och 11 gladde sig över att få åka nattåg och sova i tält. Greta slet som en galärslav på jobbet de sista dagarna innan avfärd medan jag handlade all mat och lånade två stycken lite större tält då både Gretas och våra tält är för små.

Utanför Storulvåns fjällstation

Utanför Storulvåns fjällstation

Att ge sig ut på en sen tur på höstfjället kan ge en fantastisk tur i ett färgsprakande landskap och hög luft. Det kan också innebära regn, blåst och ibland snö. Väderprognoserna veckan före Gretas och barnens vistelse bjöd på idel busväder. Vi vuxna har ju varit med förr och klarar av att njuta av tältturer även i kvalificerat skitväder. Vill man introducera barn för friluftsliv på fjället med baktanken att dom faktiskt ska börja gilla det, gör man dock bäst i att undvika besvärlig väderlek.

Prognoserna gav anledning till att utveckla plan A, B och C.

A – vandring på kalfjället i området kring Snasahögarna

B – vandring i skogsterräng i området runt Vålådalen

C – bo inomhus på Storulvåns fjällstation och göra korta dagsutflykter

Att följa plan A och tälta på kalfjället i hård vind är jobbigt. Plan B var därför backup och bestod i vandring och camping i skogsterräng som kan bjuda på lä. Plan C hoppades vi aldrig på…

När Greta och barnen gått ombord på tåget ringde vi varandra för att bestämma vilken plan som skulle sättas i verket. Vinden såg förvisso ut att bli ganska hård, men inte tillräckligt för att man inte skulle kunna tälta. Vi satsade därför på plan A.

Äventyrligt värre med hopp över bäckar

Äventyrligt värre med hopp över bäckar

Kl 9 på fredagsmorgonen hämtade Wej och jag upp Greta med barn vid Enafors station. 20 minuter senare parkerade vi utanför Storulvåns fjällstation. Med kaffe och våfflor i magarna och ryggsäckarna ompackade körde vi tillbaka ett par kilometer längs vägen vi kommit, parkerade bilen och gav oss ut i terrängen.

Vädret var långt ifrån bra men vi knotade på och åt våra medhavda lunchmackor i lä av en stor stenbumling.

Inga ledsna miner här

Inga ledsna miner här

Att göra en topptur upp på något av fjällen var inte att tänka på utan vi satsade på att fortsätta några kilometer till in i dalen, hitta en bra tältplats och ha en så mysig middag och kväll vi kunde i regnet och blåsten.

Mat hade vi i massor och barnen åt glatt av Mamma Scans köttbullar och potatismos kryddat med ketchup samt en rejäl laddning chokladpudding till efterrätt.

Glada miner trots regn och blåst

Glada miner trots regn och blåst

Det blåste rejält under natten och det dånade i tältet. Jag har tältat i hårdare vind än så här, dock aldrig i lånat tält så jag var extra uppmärksam på tältets förankring.

Alla sov gott under natten. Morgonrutinerna flöt på i sakta mak. Gröt tillreddes inne i tälten och ingen stressade. Plötsligt sade Wej till mig att Greta ropade på mig från sitt tält. Jag gick över och fann att hon höll på att försöka få ordning på en brusten tältpinne. Den hade gått av i en vindby och på kuppen rivit upp ett hål både i kanalen och tältduken på tältet vi lånat av en kompis. Ingen höjdare alls.

Vi beslöt att riva tältet. Wej tog hand om barnen och fick in dem i det andra tältet medan vi rev det som gått sönder. Barnen blev lite stressade, men efter en rejält tilltagen sagostund var alla glada igen.

Sagostund i tält nr 2 efter tält nr 1 havererat

Sagostund i tält nr 2 efter tält nr 1 havererat

Utan fungerande tält beslöt vi för att gå ner till bilen och köra till Storulvåns fjällstation för att bo inomhus (plan C). Vägen från tältplatsen till bilen bjöd på både medvind och nedförsbacke och snart satt vi i fjällstationens bastu.

På söndagsmorgonen beslöt Wej att åka hem tidigare. Jag körde henne till tåget i Enafors och därefter gick vi övriga på en kortare fikatur i busvädret. Väl tillbaka gjorde vi oss ingen brådska. Inte förrän vi redan satt i bilen och jag insåg att jag räknat fel på tiden vi behövde för att hinna till flyget.  På 90 minuter körde jag från Storulvån till flygplatsen på Frösön. Nytt rekord som jag inte har någon avsikt att slå.

Fikapaus under dagstur i höstregn

Fikapaus under dagstur i höstregn

Storsnasen och bad

Image

Vår vän Sten har lånat ut sin ögonsten tillika släktklenod till oss. Och nej, det är varken Paula eller någon av alla hans båtar vi fått låna utan hans fantastiska sommarställe på Frösöns södra strand.

Vi har varit där och klippt gräs och sett till stället ett par gånger och i fredags var det så äntligen dags att sova över. Efter middagen nere vid strandkanten satte vi oss uppe på balkongen och njöt av utsikten över sjön samtidigt som jag bläddrade i en gammal bok och sög på en jämtländsk IPA.

I lördagsmorgonens första solstrålar var det dags för mandomsprovet….. Iförd morgonrock marscherade jag med resoluta kliv mot den lilla stranden. Med inte lika bestämda steg och nu bärandes endast min födelsedagskostym klev jag ner i Storsjöns friska vatten. Det sved i tårna, vaderna, knäna och hela själen, men till sist kastade jag mig i vattnet. Rädd att tas av, eller snarare för Störsjöodjuret, tog jag mig snabbt upp på land igen. Badpremiären för både sommaren och Storsjön var motvilligt avklarad.

Med krispigt sinne efter morgondoppet körde vi till Duved där vi sammanstrålade med goda vänner. Planen för helgen bestod i en kort fjällvandring med tillhörande toppbestigning, lyxmiddag i det fria och därefter övernattning i tält. Valet på topp föll på Storsnasen.

Wej påväg mot baslägret

Wej påväg mot baslägret

Under klarblå himmel och i högsommarvärme gick vi från parkeringen in i skogen i riktning mot dalgången. Rikliga mängder med hjortron skådades längs vägen. Generösa som vi är lät vi dem leva vidare, dock inte alltför länge. Vår baksluga plan var att ta dem av daga på hemvägen.

Efter ett par kilometers vandring hittade vi en lämplig tältplats där vi lämnade vår packning för att bege oss mot Storsnasens höjder. För att krångla till det lite extra tog vi oss upp för den ökända sydväggen. Det var så brant att vi ibland fick ta händerna till hjälp….

Wej tvingas ta händerna till hjälp för att ta sig upp för Storsnasens sydsida

Wej tvingas ta händerna till hjälp för att ta sig upp för Storsnasens sydsida

Klättringen var svettig och efter några stopp för att njuta av utsikten nådde vi upp till ett snöfält. Ett svalkande snöbollskrig inleddes men sedan slöt vi fred och beundrade utsikten.

Kanske borde vi tagit med oss skidor...

Nästa besök här ska göras med skidor…

Utsikten i fjällen är ofta storslagen och man kan se milsvida. I söder kunde vi se Helags karaktäristiska topp och Skäckerfjällen tornade i norr. Men det är inte bara de magnifika vyerna som är fascinerande i fjällen. Lika imponerande är de växtligheten bestående av fjällglim och andra små blommor på marken.

IMG_0241

När man når en topp måste man föreviga händelsen. Storsnasen är ju inte jättehög, men med tanke på att vi stretat oss uppför den jobbigaste delen i högsommarvärme gladdes vi åt den svalkande vinden på toppen. I bakgrunden bredde Ånnsjön ut sig i all sin prakt och till höger om toppröset skymtar Åreskutan.

Vi klarade det utan syrgas

Vi nådde toppen utan syrgas

Storsnasens topp visade sig även vara konstnärligt utsmyckad i form av en ängel med bruten vinge. Ängeln, förutom möjligen den brutna vingen, ingår i ett konstprojekt där konstnären Lehna Edwall placerat ut ett antal likadana änglar på olika bergstoppar runt om i världen.

80-talets slagdänga "broken wings" gör sig påmind

80-talets slagdänga “broken wings” gör sig påmind

Att gå ner är ofta jobbigare än att gå upp. I alla fall för knäna, och om man som Wej håller på att gå in ett par nya kängor kan det bli extra jobbigt. Ner kom vi i alla fall och vår packning låg kvar orörd. En plastflaska med vin lades på kylning, vi tvättade av oss i bäcken och reste tälten och njöt av att sitta och slappa i eftermiddagssolen.

Att vi valt en bra plats blev vi snart varse. Ett par myggor dök upp och även dom verkade också gilla platsen. Förmodligen var just de myggorna kända resebloggare. Det inlägg dom skrev på Myggbook fick snabbt  viral spridning och inom loppet av en halvtimme hade vi fått sällskap av en halv miljard myggor som alla trodde dom vunnit en all-inclusive-resa. Det rykte om vår plats förträfflighet myggorna spred på myggnet kontrade vi med myggnät för våra ansikten. Konsumentombudsmyggan lär ha fått mycket att göra av alla klagomål över utebliven middagsmat.

Myggflor

Myggflor

Senare delen av augusti ska inte ha så här mycket mygg, men eftersom den regniga och kalla sommaren hastigt övergick i högsommar passade både myggor och människor på att njuta av fjällvärlden.

Morgonen därpå var myggorna kvar. Men dom lämnade oss ifred så länge vi vandrade nedåt. Framme vid bilen lämnade vi av packningen för att återvända till de dömda hjortronen. Hettan var brännande och vi plockade hjortron i halvannan timme innan vi tyckte vi åderlåtits tillräckligt. Vi var genomsvettiga och det gick helt enkelt inte att stå ut bland myggen. Bättre fly än illa fäkta tänkte vi och vi hoppade in i bilen för att åka till en badplats vid Ånnsjön.

Utsikten från stranden var fantastisk. I fjärran tornade sylmassivet med sina stora snöfält. Smältvatten rinner i regel nedåt och därför kunde jag snabbt sluta mig till att den sjö jag just stigit ned i bestod av vatten som tills nyligen varit ett snöfält på Sylarna. Övriga i sällskapet plaskade runt som om dom vore i Thailand istället för en fjällsjö i Jämtland. Själv kontemplerade jag över om ett dopp innebar risk för hjärtstopp. Förvissad om att mitt sällskap är länets mest meriterade i första hjälpan vågade jag till slut skuttet. För andra gången på två dagar kastade jag mig i en jämtländsk sjö och överlevde. Det var till och med skönt, åtminstone efteråt…..

Bad i f.d. snöfält

Bad i f.d. snöfält

Fiasko på Åreturen

Image

Lördagen den 11 juli var det äntligen dags. Min nya begagnade Specialized Epic skulle få bekänna färg och visa vad den går för i konkurrens med andra cyklar. Det var dags för den första upplagan av Åreturen, en 52 km lång MTB-tävling och egentligen var det nog inte cykeln så mycket som mina otränade ben som skulle få visa sig på styva linan.

Min Epic föddes i Borås och kom i våras till mig som en två år gammal bortbyting. Snabbt som ögat exporterades hon till Jämtland där vi tillsammans tagit oss runt Frösön, Andersön och ett antal vändor i ÖSK-området. Hon har skött sin uppgift och burit mig med stolthet. När min kompis Mattias frågade om vi ville delta i Åreturen var svaret givet. Klart vi ställer upp….

Epic

Så var det äntligen dags. Under veckan hade Jämtland bjudit på 7-10 grader, regn och snålblåst. Jul eller Juli kan man fråga sig. Väderprognoserna för helgen lovade dock soligt och behagliga temperaturer, men f-n trot när lördagsmorgonen fortfarande bjöd på 7 grader och mulet. Dock höll sig regnet borta och den stora frågan var hur man skulle klä sig. Nyligen hemkommen från hettan i Kaukasus valde jag att spela säkert och paltade på mig rejält. Bättre svettas än frysa kändes som ett ledord.

Åreturen

 

När vi grejade med cyklarna inför start slog det mig att jag glömt mina däckjärn hemma och att jag inte heller hade någon reservslang med mig. Min nya cykel har 29 tum stora hjul och någon reservslang i den storleken hade jag ännu inte köpt in så det blev till att starta utan.

De första kilometrarna var på asfalt genom Åre men i Björnen började en kraftig stigning. Jag tyckte jag hängde med bra. Faktum är att det inte kändes speciellt jobbigt alls. För bara någon vecka sedan körde jag ju med lastad cykel i 40-gradig värme uppför långt större stigningar så det här kändes faktiskt ganska behagligt.

På toppen av Björnen bar det in i skogen och nu visade det sig att jag inte är någon MTB-åkare, i alla fall inte än. Min teknik är så bristfällig att jag inte vågar dra på och efter att ha kört om många i backen upp såg jag mig snart omkörd av samma åkare när det bar iväg på stigarna.

Inom loppet av 3-4 km såg jag tre åkare med punktering. Detta oroade mig eftersom jag saknade extraslang.

Efter en svag vänstersväng dök det plötsligt upp en liten träbro. Jag hade god fart och tryckte till för att hoppa upp på den. När jag körde ner i gräset på andra sidan bron kändes det plötsligt svampigt. Mina värsta farhågor besannades när jag tittade bak på mitt bakhjul där däcket hängde som en tom plastkasse från ICA. Jag had fått punka redan efter 12 km och mitt lopp var över.  Bara att knata tillbaka två km genom skogen till en funktionär som körde mig tillbaka till Åre.

600 spänn i startavgift och 12 km ger 50 kr/km. Ska det vara så här dyrt att cykla MTB kanske jag borde köpa en ny XC90 istället. Det lär ju i alla fall inte bli dyrare per kilometer.

 

Ullådalen 150711

Hur kompensera för mitt punkafiasko på MTB-tävlingen?

Jo genom en härlig söndagsutflykt på fjället i Ullådalen i strålande solsken. Efter ett tag tog vi av oss skorna och vandrade barfota på nya zeeländskt vis. Barfotavandring i den mjuka blöta fjällterrängen var en ny upplevelse som mer än väl uppvägde gårdagens allt för korta cykeltur.